Pa torsdagen var det rod dag och dessutom var det "primera comunión" for barnen i var familj. Det ar en hogtid inom den katolska kulturen och det ar forsta gangen de far sin nattvard och skulle kunna jamforas som konfirmation for 10-aringar.
Dagen borjade med att vi gick till kyrkan runt tio. Men eftersom familjen ar sa himla mañana-mañana, sa hann vi komma sa pass sent att vi fick sta i mittgangen, trots att vi hade god marginal nar vi gick hemifran. Och eftersom majoriteten av alla peruaner ar ganska daliga pa att visa hansyn (att doma av tva manader i Calca) tryckte de sig fram for att kunna se sina barn framme vid altaret, det kandes nastan som att jag var langst fram pa en konsert!
Efterat gick vi hem och at en festmaltid med hela famlijen och vi gav barnen, Edmundo, Yeny och José varsin liten present, och for en gangs skull verkade de inte forvanta sig det! De blev sa himla glada for sina sma klockor!
 |
| Vackra Yeny! |
Efter lunchen gick vi nastan direkt - efter att ha gatt pa markanden och kopt tva presenter - till en ny fest! Det var Julias klass (den andra klassen med femaringar) tur att fira sin primera promocion. Peruanerna var lika mañana mañana som vanligt och festen borjade inte forran en timme efter utsatt tid. Allt sker sa segt och oplanerat att de aldrig hade funkat i Sverige att ha en san skolavslutning! Valdigt langdraget. Det marktes att vissa forladrar (atminstone de europeiska foraldrarna) blev lite irriterade. Och da skulle festen halla pa fran 14.30-20.00 (for de kan ju inte ga innan de har fatt presenterna)... Detta till trots var det en valdigt trevlig fest, det kan ju inte bli annat med mina fantastiska ungar! Nar en pojke i min klass kom och kastade mig i mina armar for hundrade ganger under kvallen kom jag pa mig sjalv med att aterigen tanka att jag aldrig vill lamna det har stallet!
Kvallen avslutades med att Maja och jag skulle dela ut de tva presenterna vi kopte tidigare under dagen. Eftersom det ar Mabels fodelsedag (flickan som precis blivit foraldralos) pa lordag hade vi kopt en Baribe-docka till henne, och sjalvklart tyckte vi att hennes syster Yulisa ocksa skulle fa en. Tydligen har det inte sa mycket leksaker pa barnhemmet de bor pa, sa bade flickorna och kvinnan som tar hand om dem blev sa tacksamma. Tack Monica sa mycket for sponsringen!
/Julia
Känns fantastiskt för mig att ha kunnat bidra direkt till att några av dessa barn har fått uppleva lite lycka här i livet.
SvaraRaderaTACK Maja och Julia!