Nu sitter vi på flygplatsen med WiFi på iPaden och har nästan glömt bort hur man skriverr med å, ä, ö. Förmodligen sista inlägget på en vecka. Skulle inte tro att vi kommer hitta allt för mycket WiFi i Amazonas :)
Igår var sista kvällen med majoriteten av de volontärer som vi umgåtts med de senaste två månaderna. Känns väldigt konstigt att många av dessa härliga människor kommer vi förmodligen aldrig mer träffa. Och de vi kommer träffa kommer vara möten i helt andra situationer än den vi är i nu. Det vi haft här kommer aldrig mer vara.
Vi har träffat så många som gör så otroligt mycket bra:
Isabel som jobbar på dessa väldigt fattiga små dagis i bergen, pronoi's. Hon har målat om i flera av dessa daghem och lärt dessa barn om hygien. Hon har borstat deras tänder och tvättat deras hår.
Maja från Danmark och Sofie från England jobbar på en skola med utvecklingsstörda ungdomar. Där stannar de tills de är 21 år innan de får hjälp med ett jobb. En av "ungdomarna" där är dock 31 år. Han trivs så bra och hans syster har haft råd att betala för honom så han har fått vara kvar. De jobbar mycket bland annat med att lära sig färgerna och alfabetet. Efter att ha tränat på detta under flera månader pekade de en dag på bokstaven A och frågade 31-åringen (vars namn börjar på A) vilken bokstav det var. Han tänkte en lång stund innan han klappade Sofie på knät och så "Fröken, det är inte viktigt." :)
Två av barnen på denna skola behöver opereras. En 12-årig pojke har ett stort hål i sitt hjärta och har enligt läkare bara 8 år kvar att leva om han inte får sin operation. En annan pojke behöver undersöka och förmodligen operera hjärnan. Föräldrarna var oerhört tacksamma för all hjälp de kunde tänkas få och sa att de självklart vill kunna operera sina barn om det bara är möjligt. Maja och Sofie har från sina familjer och vänner i Danmark och England samlat ihop pengar som ska täcka resa till och från Lima, boende där, undersökningar och operationer för dessa barn. Alla pengar finns och det enda som saknas är en underskrift på ett papper när nu båda barnens pappor backar. Förmodligen till viss del av rädsla men framför allt bara av nonchalans. De förnekar helt enkelt att deras barn behöver opereras. Sofie som är läkarstudent har tagit fram material till föräldrarna vars pojke har ett hål i hjärtat där hon förklarar med text och bilder hur detta kommer utvecklas om han inte får en operation. Mamman var chockad när hon såg detta och insåg att om hennes pojke ska överleva är denna operation avgörande. Pappan vill inte ens titta på papperna. Så otroligt tragiskt. Hur många chanser kommer de få att få dessa operationer betalda?! Man vill bara gråta. När vi kommer tillbaka från djungeln ska vi hälsa på på denna skola.
Förra helgen träffade vi även Emma från Härnösand! Hon och hennes kompis Sara är här genom en annan organisation och bor i Cusco. De jobbar med barn mellan ca 4-16 år. Många av dem kommer till detta center efter skolan för att de helt enkelt inte har någon annanstans att gå. Hemma finns det ingen. flera av dessa barn har inte ens möjlighet att gå i skolan och dessa barn får undervisning på detta center. Så oerhört trasiga barn och ungdomar utan någon som helst trygghet i vardagen. Låter som ett fantastiskt ställa att hjälpa till på. Vi satt länge och filade med Emma och även om vi aldrig setts förr så har vi så otroligt mycket att prata om. Vi har alla dessa uppleverser att dela som är så svårt att förklara överr en blogg. Väldigt lusitigt att träffa en Härnösandsbo här på andra sidan jorden! Dessutom en som vi aldrig sett förut, kan ju inte finns så många kan man tycka :)
Hur som helst är vi i alla fall på väg till djungeln nu. Känns oerhört spännande och vi har egentligen ingen aning vad som väntar. Saknar redan mina busungar på dagiset som varit så stor del av vårt liv de två senaste månaderna. Känns bra att veta att vi ändå har ett par dagar kvar med dem när vi kommer tillbaka från djungeln.
/Maja
onsdag 30 november 2011
tisdag 29 november 2011
Askungen
Att saker och ting ar annorlunda har behovs val knappast konstateras igen. Jag inser att alla inte ar lika bortskamda med karlek som vi sjalva ar och varit nar vi vuxit upp.
I familjen dar vi bor finns det som sagt 11-ariga José som "adopterats" fran gatan av Nilda i var familj och av en annan 24-arig volontar som bor i Schweiz.
Jag kan inte minnas att vi en enda gang sett hans mamma krama honom eller pa annat satt ge honom karlek. Han ar sa fantastiskt duktig. Dukar, diskar och kliver upp tidigt for att pa morgnarna sopa innergarden. Han gor laxorna varje dag och nar vi fragar vad han ska gora i helgen sa svarar han att han ska tvatta sina klader (for hand) och bara hjalpa till hemma. Det samma galler Geny, 10 ar, som alltsa ar dotter till den kvinna som lagar mat i familjen men som efter att ha bott i familjen i 8 ar (tills for tva ar sedan da det flyttade till ett eget hus) ar en del av famljen. Lika hjalpsam och duktig. Sa fort nagot saknas pa bordet far dessa tva springa och hamta det. Men aldrig har jag sett att de far nagon uppskattning. Ingen uppmuntran, inget berom, ingen kram. Snarare for de standigt hora att de ar for daliga i skolan eller suckar om de hamtar en kopp for lite fran koket. Och da ska det anda tillaggas att mammorna till dessa tva tycker vi valdigt mycket om och de ar bra kvinnor. Kanns sa sorgligt att se. Nu finns det ju naturligtvis exempel pa de som far massor av karlek av sin familj. Och exempel pa de som har det mycket varre anda.
Det ar sa hemskt att tanka "men han far i alla fall inte stryk, sa han har det bra", men det ar sa det fungerar i Peru och sakert aven manga andra lander. Det far oss bade att tanka till hur bra vi har det hemma i Sverige, men aven att det finns sa manga som du skulle vill hjalpa. Att det finns sa manga foraldrar du vill banka vett i.
Manga ganger nar vi gar till internetcafeet efter jobbet ser vi barn som "driver runt" pa torgen har helt sjalva. Dessa barn ar inte mer an 3-5 ar! Vi ser ofta de barn fran var skola som gar sjalv pa gatorna. Ofta dagar nar de inte kommit till skolan, utan istallet leker sjalva pa gatorna!
Manga av barnen fran vart daghem gar sjalv till och fran daghemmet eller aker tuk-tuk. Da skar det i vara hjartan.
/Maja och Julia
I familjen dar vi bor finns det som sagt 11-ariga José som "adopterats" fran gatan av Nilda i var familj och av en annan 24-arig volontar som bor i Schweiz.
Jag kan inte minnas att vi en enda gang sett hans mamma krama honom eller pa annat satt ge honom karlek. Han ar sa fantastiskt duktig. Dukar, diskar och kliver upp tidigt for att pa morgnarna sopa innergarden. Han gor laxorna varje dag och nar vi fragar vad han ska gora i helgen sa svarar han att han ska tvatta sina klader (for hand) och bara hjalpa till hemma. Det samma galler Geny, 10 ar, som alltsa ar dotter till den kvinna som lagar mat i familjen men som efter att ha bott i familjen i 8 ar (tills for tva ar sedan da det flyttade till ett eget hus) ar en del av famljen. Lika hjalpsam och duktig. Sa fort nagot saknas pa bordet far dessa tva springa och hamta det. Men aldrig har jag sett att de far nagon uppskattning. Ingen uppmuntran, inget berom, ingen kram. Snarare for de standigt hora att de ar for daliga i skolan eller suckar om de hamtar en kopp for lite fran koket. Och da ska det anda tillaggas att mammorna till dessa tva tycker vi valdigt mycket om och de ar bra kvinnor. Kanns sa sorgligt att se. Nu finns det ju naturligtvis exempel pa de som far massor av karlek av sin familj. Och exempel pa de som har det mycket varre anda.
Det ar sa hemskt att tanka "men han far i alla fall inte stryk, sa han har det bra", men det ar sa det fungerar i Peru och sakert aven manga andra lander. Det far oss bade att tanka till hur bra vi har det hemma i Sverige, men aven att det finns sa manga som du skulle vill hjalpa. Att det finns sa manga foraldrar du vill banka vett i.
Manga ganger nar vi gar till internetcafeet efter jobbet ser vi barn som "driver runt" pa torgen har helt sjalva. Dessa barn ar inte mer an 3-5 ar! Vi ser ofta de barn fran var skola som gar sjalv pa gatorna. Ofta dagar nar de inte kommit till skolan, utan istallet leker sjalva pa gatorna!
Manga av barnen fran vart daghem gar sjalv till och fran daghemmet eller aker tuk-tuk. Da skar det i vara hjartan.
/Maja och Julia
Idag hade vi den sista dagen pa vart forsta projekt pa daghemmet. Vi bjod pa tarta och barnen var sa exalterade over det att jag inte tror att de fattade att det var var sista dag! Det var
mer glada over tartan an ledsna over att vi ska aka. Aven fast det kanske kan vara lika bra eftersom vi trots allt kommer tillbaka med familjen en gang till! Sa den riktiga "hejda-festen" nar vi ska lamna presenter har ju faktiskt inte varit annu. Kanns sa himla konstigt att lamna "vara" barn. Vi har ju lekt och busat med dem varenda dag i 2 manader!
Imorgon aker vi till djungeln for vart nya projekt i Puerto Maldonado. Vi kommer vara borta i en vecka och kommer av forklarliga skal inte ha tillgang till internet, darfor bjuder vi istallet pa en blogg-bomb nar vi atervander tisdag den 6e december!
I djungeln har vi blivit lovade att fa jobba med apor och i "the rescue project" som handlar om att radda vilda djur som blivit tillfangatagna av manniskor. Eva fran Australien foljer med oss och Niels fran Danmark som vi umgicks med i borjan ar ocksa redan dar. Vi ar sa exalterade och aven om vi har fatt hyfsat mycket information har vi ingen aning om vad som vantar oss! Gar lixom inte att forestalla sig.
Vi flyger till Puerto Maldonado som ligger i regnskogen. Darifran aker vi bat ca 1,5 h rakt ut Amazonas.
Det vi vet hittills ar att det ar 40 grader varmt, valdigt fuktigt och massor av mygg och andra kryp. Vi vet aven att aven om det finns en sorts vattenreservoar dar vi volontarer far ta hur mycket vatten som helst sa far manga volontarer parasiter av detta. Sa imorgon nar vi anlander till Puerto Maldonado blir det till att bunkra vatten!
Vi har aven blivit varnade for att "djungelbarnen" tycker att det ar otroligt roligt att lura oss "gringos" att om man gnuggar in hela kroppen med ett blatt bar som ar otroligt svart att tvatta bort sa haller myggorna sig ifran en. Tydligen manga blaa gringos som atervander fran djungeln!
mer glada over tartan an ledsna over att vi ska aka. Aven fast det kanske kan vara lika bra eftersom vi trots allt kommer tillbaka med familjen en gang till! Sa den riktiga "hejda-festen" nar vi ska lamna presenter har ju faktiskt inte varit annu. Kanns sa himla konstigt att lamna "vara" barn. Vi har ju lekt och busat med dem varenda dag i 2 manader!
Imorgon aker vi till djungeln for vart nya projekt i Puerto Maldonado. Vi kommer vara borta i en vecka och kommer av forklarliga skal inte ha tillgang till internet, darfor bjuder vi istallet pa en blogg-bomb nar vi atervander tisdag den 6e december!
I djungeln har vi blivit lovade att fa jobba med apor och i "the rescue project" som handlar om att radda vilda djur som blivit tillfangatagna av manniskor. Eva fran Australien foljer med oss och Niels fran Danmark som vi umgicks med i borjan ar ocksa redan dar. Vi ar sa exalterade och aven om vi har fatt hyfsat mycket information har vi ingen aning om vad som vantar oss! Gar lixom inte att forestalla sig.
Vi flyger till Puerto Maldonado som ligger i regnskogen. Darifran aker vi bat ca 1,5 h rakt ut Amazonas.
Det vi vet hittills ar att det ar 40 grader varmt, valdigt fuktigt och massor av mygg och andra kryp. Vi vet aven att aven om det finns en sorts vattenreservoar dar vi volontarer far ta hur mycket vatten som helst sa far manga volontarer parasiter av detta. Sa imorgon nar vi anlander till Puerto Maldonado blir det till att bunkra vatten!
Vi har aven blivit varnade for att "djungelbarnen" tycker att det ar otroligt roligt att lura oss "gringos" att om man gnuggar in hela kroppen med ett blatt bar som ar otroligt svart att tvatta bort sa haller myggorna sig ifran en. Tydligen manga blaa gringos som atervander fran djungeln!
Maten.
Maten har ar valdigt speciell. Den bestar oftast av endast kolhydrater. Det ar inte ovanligt att det ar ris, pasta, potatis och yucca (nagot som liknar potatis) i samma ratt. 4 olika kolhydrater alltsa och ofta helt utan proteiner.
Finns det kott pa tallriken ar det sa lite att det knappt marks. Smakar alltid valdigt bra dock.
Kryddor anvander dom knappt alls, sa de ganger vi lagar mat och kryddar ganska milt (enligt oss) med peppar, chili och vitlok brinner det i familjens munnar medan vi fortfarande oser pa med peppar pa vara egna portioner! Haromsistens var det pasta (ej overkokt for ovanlighetens skull!) och en jattegod tomatsas pa farska tomater som flera i familjen petade bort.
Till lunch ater vi varje dag forst soppa och sedan ytterligare en ratt. Dessa soppor ar nastan bara vatten och smakar inte mycket. Manga ganger ar det gronsaker och pasta i dem och det ar ALLTID overkokt.
I vissa soppor blandar de i gelatin. Resultatet blir en gra, genomskinlig grot som knappt smakar nagonting annat an bara konstigt. Dessa gelatinsoppor ar en av de fa grejer som vi faktiskt inte klarat av att ata.
Till lunch far vi alltid olika lemonader och de ar oftast valdigt goda, ofta gjorda pa underliga saker som svart majs, quinoa eller sparris. Dock sa maste de ju alltid koka vattnet innan vi kan dricka det sa dessa lemonader ar alltid varma. Till middag dricker man ingenting till maltiden, istallet dricker man te efterat.
Ni hor att vi kampar med maten. Aven om det mesta gar att ata sa har vi inte haft manga mal som man kan kalla "goda".
Ah vad vi saknar svensk mat! Ni ar alla valkomna att bjuda oss pa middag nar vi kommer hem! Men inte ris tack. Det har vi fatt nog av.
Finns det kott pa tallriken ar det sa lite att det knappt marks. Smakar alltid valdigt bra dock.
Kryddor anvander dom knappt alls, sa de ganger vi lagar mat och kryddar ganska milt (enligt oss) med peppar, chili och vitlok brinner det i familjens munnar medan vi fortfarande oser pa med peppar pa vara egna portioner! Haromsistens var det pasta (ej overkokt for ovanlighetens skull!) och en jattegod tomatsas pa farska tomater som flera i familjen petade bort.
Till lunch ater vi varje dag forst soppa och sedan ytterligare en ratt. Dessa soppor ar nastan bara vatten och smakar inte mycket. Manga ganger ar det gronsaker och pasta i dem och det ar ALLTID overkokt.
I vissa soppor blandar de i gelatin. Resultatet blir en gra, genomskinlig grot som knappt smakar nagonting annat an bara konstigt. Dessa gelatinsoppor ar en av de fa grejer som vi faktiskt inte klarat av att ata.
Till lunch far vi alltid olika lemonader och de ar oftast valdigt goda, ofta gjorda pa underliga saker som svart majs, quinoa eller sparris. Dock sa maste de ju alltid koka vattnet innan vi kan dricka det sa dessa lemonader ar alltid varma. Till middag dricker man ingenting till maltiden, istallet dricker man te efterat.
Ni hor att vi kampar med maten. Aven om det mesta gar att ata sa har vi inte haft manga mal som man kan kalla "goda".
Ah vad vi saknar svensk mat! Ni ar alla valkomna att bjuda oss pa middag nar vi kommer hem! Men inte ris tack. Det har vi fatt nog av.
 |
| Matratt med bade ris, potatis och sma bitar av spaghetti. |
 |
| En av dessa soppor som aven de ofta innehaller bade potatis och ris. |
 |
| Detta ar en annan vanlig ratt. Vi far olika sorters "pureer" som ofta ar goda och en stor hog ris som vi ofta lamnar halften av. |
 |
| Ceviche, som ar Perus stolthet. |
 |
| "Cuy"- marsvin, har helgrillad :) |
 |
| Inte riktigt tallriksmodellen! Ris, "yucca" (potatisliknande) och en for att vara Peru ganska stor bit kott. |
 |
| Yucca. Ser ut som en rot men ar nagot potatisliknande. De har ju anda 1200 olika potatissorter! |
 |
| Pastaillusionen. Vi tror att vi ska fa pasta med mycket god sas. Men det ar inte mycket god sas. Det ar en potatis, under lite sas. (Som faktiskt ar god!!) |
 |
| Oftast ar det dom enkla ratterna som ar godast. Nar dom inte har sa mycket tid och slanger ihop en omelett eller ett agg och stekta bananer! |
/Julia och Maja
söndag 27 november 2011
Vi har forut skrivit om Mabel, flickan som nyligen blev foraldralos. Hennes pappa sitter i fangelse sedan nagra veckor tillbaka efter att ha mordat hennes mamma. Hon har sedan dess bott pa ett barnhem med sin sjuariga storasyster.
Hon tyr sig otroligt mycket till mig och vi har varit valdigt oroliga for henne. Speciellt nu nar vi snart aker, vi vill inte att hon ska kanna att hon forlorar en till trygghet. Men ocksa for att vi inte vet vart hon skulle kunna hamna eller om hon far hjalp psykologiskt.
Darfor tog vi kontakt med en psykolog som jobbar med utveckligsstorda barn i ett annat projekt. Allt var klart, hon var beredd att hjalpa Mabel och hennes syster bara vi tog kontakt med den ansvariga pa barnhemmet dar hon bor for att fa hennes tillatelse.
Vi gick dit med en Projects Abroad-anstalld for att traffa la directora. Vi mottes av en medelalders kvinna fran Holland som hade startat upp det har barnhemmet med sin man. Hon forklarade for oss att systrarna redan far psykologhjalp och sedan fortsatte vi prata om hela anlaggningen, som verkar sa otroligt bra! Stallet ar stort och fint och langt over mina forvantningar. Jag ar glad att Mabel och hennes syster har hamnat pa det har stallet och att de atminstone ar trygga har tills de fyller arton.
Aven om det kanns valdigt vemodigt att lamna Mabel och alla andra barn pa daghemmet, kanner jag att jag kan aka darifran med en kansla av att hon har det bra och inte behover kanna sig overgiven.
Hon tyr sig otroligt mycket till mig och vi har varit valdigt oroliga for henne. Speciellt nu nar vi snart aker, vi vill inte att hon ska kanna att hon forlorar en till trygghet. Men ocksa for att vi inte vet vart hon skulle kunna hamna eller om hon far hjalp psykologiskt.
Darfor tog vi kontakt med en psykolog som jobbar med utveckligsstorda barn i ett annat projekt. Allt var klart, hon var beredd att hjalpa Mabel och hennes syster bara vi tog kontakt med den ansvariga pa barnhemmet dar hon bor for att fa hennes tillatelse.
Vi gick dit med en Projects Abroad-anstalld for att traffa la directora. Vi mottes av en medelalders kvinna fran Holland som hade startat upp det har barnhemmet med sin man. Hon forklarade for oss att systrarna redan far psykologhjalp och sedan fortsatte vi prata om hela anlaggningen, som verkar sa otroligt bra! Stallet ar stort och fint och langt over mina forvantningar. Jag ar glad att Mabel och hennes syster har hamnat pa det har stallet och att de atminstone ar trygga har tills de fyller arton.
Aven om det kanns valdigt vemodigt att lamna Mabel och alla andra barn pa daghemmet, kanner jag att jag kan aka darifran med en kansla av att hon har det bra och inte behover kanna sig overgiven.
<3
/Julia
Lopporna
Lopporna valde tydligen att stanna och har nu bosatt sig i min sang. Nagra roda bett pa ryggen ar nu roda bett over hela kroppen. That's Peru. Ni kan ju gissa hur skitigt det ar har manga ganger och hur fattiga och smutsiga manga manniskor ar har om man far loppor pa bussen. Det later sakert skitackligt men faktum ar att vi hade raknat med att fa bade loppor och loss. Vi har bara haft tur som klarat oss fran lossen da flera av barnen pa daghemmet har det.
Vi har alltsa helsanerat mitt rum nu. Jag sover med nagot sorts desinficerande pulver mellan lakanen och mellan alla lager av filtar som vi har som tacke. Det kanns nastan laskigare an sjalva lopporna.
Jag har aven fatt bade vaggar tak och golv sprayade med "lopp-gift". Sa nu hoppas jag att jag aterigen kan fa ha sangen for mig sjalv.
/Maja
Vi har alltsa helsanerat mitt rum nu. Jag sover med nagot sorts desinficerande pulver mellan lakanen och mellan alla lager av filtar som vi har som tacke. Det kanns nastan laskigare an sjalva lopporna.
Jag har aven fatt bade vaggar tak och golv sprayade med "lopp-gift". Sa nu hoppas jag att jag aterigen kan fa ha sangen for mig sjalv.
/Maja
Forvantningar och mojligheter
Vi har pratat mycket om det har med forvantningar. Manga ganger nar vi har rest har vi traffat manniskor som, med vara matt har det sa mycket fattigare och sa mycket samre forutsattningar an vad vi har. Manga ganger ar anda dessa manniskor sa nojda med tillvaron.
I Sverige och den vardag vi vanligtvis lever ar det denna standiga jakt pa att bli lite mer framgangsrik eller lite mer lycklig. Aldrig vara nojd utan alltid strava efter att gora lite battre och lite mer. Hela tiden "uppna naganting" och "komma nagon vart". Och vi har sa manga mojligheter och val. For manga av oss ar framtiden hur bred som helst och manga ganger ar det kanske det som gor det sa svart att vara nojd? Att vi vet att det aven finns sa mycket annat att prova pa, uppleva och se.
Tank vad mycket planer man gor upp hela tiden, och jag vet hur besviken jag blir varje gang de inte slar in.
Och har i Peru har vi dom som inte har nagra mojligheter alls. De vet att de inte kommer kunna resa, ata pa restaurant eller kopa markesvaskor och det ar nojda med det. Och det ar ju inte sa att de inte vet att den varlden oxa existerar. Manga tv-program har i Peru ar ju hur flashiga som helst med varsta lyxinredningen och lyxbilar. I andra lander finns det ju kanske de som inte vet vad som finns att sakna, men har gor det ju verkligen det. Speciellt med alla volontarer med fina kameror och som pratar om olika resor de gjort m.m. Det ar klart att de forstar att de i jamforelse med det ar "fattiga".
Manga har vet inte ens om de kan kopa mat nasta vecka. Och jag oroar mig over vad jag ska ha pa mig pa nyar!?
I bergen har kan det bli bra manga minusgrader. Har klar man pa sig och eldar i spisen. Har finns inga element och duntacken. Under vintern fryser folk ihjal bara nagra mil fran dar vi nu bor!
Jamfort med oss har de sa lite. Men sa tillfreds med det. Det tycker jag ar valdigt stort och jag och de flesta vasterlanningar har mycket att lara.
Haromdagen nar vi kom tillbaka fran daghemmet satt Geny (ett av barnen i familjen dar vi bor) och skrev ett brev till tomten. Hon laste hogt for mig och det lat ungefar:
"Kara tomten,
Jag onskar mig lycka och att jag och min mamma far vara friska.
Jag onskar att du vaktar over min alskade mamma sa att ingenting hander henne.
Hjalp mig att vara en duktig student.
Och sa onskar jag mig ett nytt kladesplagg for jag har vuxit ur nastan allt."
Hon ar 11 ar! Hur sag min onskelista ut nar jag var 11? Den var nog tva fulla A4-sidor full med bara prylar.
Det ar sa stor skillnad mot den vardag vi upplever hemma i vanliga fall och man far verkligen perspektiv pa vad som ar viktigt. Men det ar ratt svart att komma hem och saga, "ja men vi kan atminstone dricka vatten direkt ur kranen", "Vilken lyx att ha varmvatten" eller "tank att vi har mojligheten att faktiskt fa ata proteiner i helgen!" (ja vi tanker faktisk sa aven om de dar proteinerna lyser med sin franvaro aven pa helgen har!) utan att andra tycker att man ar total pain in the ass.
Sa manga ganger som man helt glommer att stanna upp. Jag vet, jag ar bedrovligt dalig pa det.
Men har kan jag verkligen stanna upp har i de konstigaste ogonblicken. Som haromdagen nar vi akte 27 pers i en minibuss for 12 pers, med alla konstiga lukter (las: ackliga lukter) och denna fantastiska utsikt och bara kanna total harmoni (Later flummigt men na, jag har inte tuggat kokablad!).
Min gamla chef pratade ofta om att "dricka te nar jag dricker te" vilket jag tycker ar ett ganska bra uttryck!
Hade en lang mailkonversation med kara Ida om detta. Hon har oxa rest mycket och ar kanske den utanfor familjen som nog forstar mest vad vi gar igenom har. Hon har varit i manga liknande situationer.
Hon skrev "Happiness is not a destination. It is a way of life" och "För varje punkt vi passerar i livet blir förväntan på framtiden endast drömmar i det förflutna". Sa sant. Men hur ofta stannar vi upp och tanker sa?
Oj vad detta inlagg blev djupt. Kan det ha att gora med att denna veckas alla jobbiga datum?
/Maja
I Sverige och den vardag vi vanligtvis lever ar det denna standiga jakt pa att bli lite mer framgangsrik eller lite mer lycklig. Aldrig vara nojd utan alltid strava efter att gora lite battre och lite mer. Hela tiden "uppna naganting" och "komma nagon vart". Och vi har sa manga mojligheter och val. For manga av oss ar framtiden hur bred som helst och manga ganger ar det kanske det som gor det sa svart att vara nojd? Att vi vet att det aven finns sa mycket annat att prova pa, uppleva och se.
Tank vad mycket planer man gor upp hela tiden, och jag vet hur besviken jag blir varje gang de inte slar in.
Och har i Peru har vi dom som inte har nagra mojligheter alls. De vet att de inte kommer kunna resa, ata pa restaurant eller kopa markesvaskor och det ar nojda med det. Och det ar ju inte sa att de inte vet att den varlden oxa existerar. Manga tv-program har i Peru ar ju hur flashiga som helst med varsta lyxinredningen och lyxbilar. I andra lander finns det ju kanske de som inte vet vad som finns att sakna, men har gor det ju verkligen det. Speciellt med alla volontarer med fina kameror och som pratar om olika resor de gjort m.m. Det ar klart att de forstar att de i jamforelse med det ar "fattiga".
Manga har vet inte ens om de kan kopa mat nasta vecka. Och jag oroar mig over vad jag ska ha pa mig pa nyar!?
I bergen har kan det bli bra manga minusgrader. Har klar man pa sig och eldar i spisen. Har finns inga element och duntacken. Under vintern fryser folk ihjal bara nagra mil fran dar vi nu bor!
Jamfort med oss har de sa lite. Men sa tillfreds med det. Det tycker jag ar valdigt stort och jag och de flesta vasterlanningar har mycket att lara.
Haromdagen nar vi kom tillbaka fran daghemmet satt Geny (ett av barnen i familjen dar vi bor) och skrev ett brev till tomten. Hon laste hogt for mig och det lat ungefar:
"Kara tomten,
Jag onskar mig lycka och att jag och min mamma far vara friska.
Jag onskar att du vaktar over min alskade mamma sa att ingenting hander henne.
Hjalp mig att vara en duktig student.
Och sa onskar jag mig ett nytt kladesplagg for jag har vuxit ur nastan allt."
Hon ar 11 ar! Hur sag min onskelista ut nar jag var 11? Den var nog tva fulla A4-sidor full med bara prylar.
Det ar sa stor skillnad mot den vardag vi upplever hemma i vanliga fall och man far verkligen perspektiv pa vad som ar viktigt. Men det ar ratt svart att komma hem och saga, "ja men vi kan atminstone dricka vatten direkt ur kranen", "Vilken lyx att ha varmvatten" eller "tank att vi har mojligheten att faktiskt fa ata proteiner i helgen!" (ja vi tanker faktisk sa aven om de dar proteinerna lyser med sin franvaro aven pa helgen har!) utan att andra tycker att man ar total pain in the ass.
Sa manga ganger som man helt glommer att stanna upp. Jag vet, jag ar bedrovligt dalig pa det.
Men har kan jag verkligen stanna upp har i de konstigaste ogonblicken. Som haromdagen nar vi akte 27 pers i en minibuss for 12 pers, med alla konstiga lukter (las: ackliga lukter) och denna fantastiska utsikt och bara kanna total harmoni (Later flummigt men na, jag har inte tuggat kokablad!).
Min gamla chef pratade ofta om att "dricka te nar jag dricker te" vilket jag tycker ar ett ganska bra uttryck!
Hade en lang mailkonversation med kara Ida om detta. Hon har oxa rest mycket och ar kanske den utanfor familjen som nog forstar mest vad vi gar igenom har. Hon har varit i manga liknande situationer.
Hon skrev "Happiness is not a destination. It is a way of life" och "För varje punkt vi passerar i livet blir förväntan på framtiden endast drömmar i det förflutna". Sa sant. Men hur ofta stannar vi upp och tanker sa?
Oj vad detta inlagg blev djupt. Kan det ha att gora med att denna veckas alla jobbiga datum?
/Maja
lördag 26 november 2011
Fruktsallad.
Alla barnen ater mellanmal pa rasten men manga har med sig kex eller godis. Tva av flickorna i min klass, tva systrar, som ar valdigt fattiga, har ofta bara med sig ett tuggummi som mellis.
Julia och jag bestamde oss darfor att ta med oss frukt och yoghurt till barnen i vara klasser. Ah sa uppskattat!
Dom av min forvaning nar faktiskt alla barnen stolt visade upp sin frukt dagen efter! Hur lyckades dessa fyraaringar overtyga sina foraldrar om detta? Frukt och yoghurt ar bra mycket dyrare an godis sa nu hoppas vi verkligen att frukttrenden haller i sig trots detta!
/Maja
Julia och jag bestamde oss darfor att ta med oss frukt och yoghurt till barnen i vara klasser. Ah sa uppskattat!
Barnen fick svara vilken frukt vi holl upp och vilken farg den var innan vi skar ner den i salladen. Vi fragade aven om de visste varfor det ar viktigt att ata frukt och yoghurt och vi pratade om att vi behover vitaminer for att vaxa.
Vi fragade om deras favoritfrukter och hur manga som hade frukt med sig som mellanmal.
Ett av barnen visade stolt upp en Fanta och pekade pa apelsinen pa flaskan, "jag har med mig frukt!".
Ett av barnens favoritfrukt var "kex"!
Aven fast svaren till en borjan var varierande nar vi fragade "Vad ar viktigast for att vaxa bra, frukt eller godis" sa kanns det som att barnen faktiskt till slut forstod vart budskap.
Ett av barnens favoritfrukt var "kex"!
Aven fast svaren till en borjan var varierande nar vi fragade "Vad ar viktigast for att vaxa bra, frukt eller godis" sa kanns det som att barnen faktiskt till slut forstod vart budskap.
Nar till och med de barnen som sa att de inte gillade frukt kom och hamtade mer for tredje gangen kande vi att vi lyckats visa att "frukt ar godis". (Gud vad jag avskydde det uttrycket sjalv nar jag var liten!)
Nar vi fragade hur manga som imorgon skulle ta med sig frukt och yoghurt som mellanmal rackte alla upp handen. Dom av min forvaning nar faktiskt alla barnen stolt visade upp sin frukt dagen efter! Hur lyckades dessa fyraaringar overtyga sina foraldrar om detta? Frukt och yoghurt ar bra mycket dyrare an godis sa nu hoppas vi verkligen att frukttrenden haller i sig trots detta!
/Maja
 |
| I Julias klass ritade barnen olika frukter medan hon forberedde salladen. Har ar en bild pa nar Julia kommer till klassen med frukt at dom! |
Fantastiska underbara vanner!
Vi sitter aterigen tarogda (okej, storgratandes) och varma i hjartat framfor datorn. Vilka fantastiska vanner jag har som gor allt for mig trots att jag ar pa andra sidan jorden!
Fick ett mail fran tjejerna i Harnosand. De vet precis hur jobbig denna vecka ar for oss.
Ellen, Emma, Frida, Sofia, Marie och Erica samlades igar och akte upp till pojkarnas grav och tande ljus och lamnade detta fina hjarta! Sa otroligt fint av er! Kan inte fatta att jag har vanner som gor detta for mig nar jag ar pa andra sidan jorden!
Och tack alla for alla fina kommentaer pa facebook! Vi ar verkligen otroligt rika som har sa manga att langta hem till! <3
Pa graven stod aven ljus och blommor fran alla fina manniskor som minns och bryr sig.
Tack!
/Maja och Julia
Fick ett mail fran tjejerna i Harnosand. De vet precis hur jobbig denna vecka ar for oss.
Ellen, Emma, Frida, Sofia, Marie och Erica samlades igar och akte upp till pojkarnas grav och tande ljus och lamnade detta fina hjarta! Sa otroligt fint av er! Kan inte fatta att jag har vanner som gor detta for mig nar jag ar pa andra sidan jorden!
Och tack alla for alla fina kommentaer pa facebook! Vi ar verkligen otroligt rika som har sa manga att langta hem till! <3
Pa graven stod aven ljus och blommor fran alla fina manniskor som minns och bryr sig.
Tack!
/Maja och Julia
fredag 25 november 2011
16 ar och anledningen till att vi gor detta.
Idag ar det 16 ar sedan Max dog. Aven om jag bara var 9 ar (och Julia bara 3 ar) sa minns jag dessa dagar for 16 ar sedan sa otroligt tydligt.
Dessa dagar ar alltid lika jobbiga, varje ar.
Var historia
Efter att Max dog, mina foraldrars andra son som miste livet, startade vi en minnesfond genom SOS-Barnbyar. Under 9 ar anordnade vi och alla familjens vanner en stor auktion och loppmarknad en gang per for att dra in pengar till denna fond. En stor del av Harnosand var engagerad genom att skanka grejer till auktionen och genom att ropa in nya fynd.
Under dessa nio ar samlade vi in nastan en miljon kronor.
Max stora drom var att spela fotboll i Brasilien. Han var dessutom, bara 7 ar gammal, en pojke som brydde sig valdigt mycket om de som hade det samre. Flyktingarna pa nyheterna pa tv kunde fa bo i hans rum, sa han.
Vart forsta projekt genom SOS-Barnbyar blev darfor att bygga en fotbollsplan pa ett barnhem i Rio de Janeiro, Brasilien. "Campo de fùtbol de Max Eriksson".
Ett par ar senare akte vi dit och halsade pa. Fantastiskt att se dessa barn som trots deras brokiga bakgrund nu sag lyckliga ut.
Efter det har vi fortsatt med liknande projekt, fotbollsplaner och lekplatser, pa SOS-Barnbyars barnhem i hela varlden. Vi har halsat pa pa 4 av dem, senast i Kambodja for tva ar sedan.
Aven om jag tankt pa volontarjobb anda sedan gymnasiet, kande jag dar i Kambodja att tva dagar inte ar tillrackligt med dessa barn.
Nar jag nu fick mojlighet att ta tjanstledigt och Julia precis tagit studenten var det sa sjalvklart att vi skulle gora detta tillsammans.
Vi undersokte mojligheterna att aka genom SOS-Barnbyar och hade mojligheten att aka till Brasilien.
Valet foll anda pa Peru, av tva anledningar:
* Vi ville ha ett spansktalande land for att kunna anvanda den lilla spanska vi fortfarande minns och lara oss pa nytt for att faktiskt kunna kommunicera med de barn vi jobbar med.
* For 31 ar sedan reste pappa runt i Sydamerika nar han bestamde sig for att stanna ett helt ar och jobba som volontar i Lima. Kanns haftigt att folja i hans fotspar. Nar familjen kommer om nagra veckor och vi ska resa runt kommer vi sjalvklart besoka hans gamla arbetsplats.
Trots att dessa dagar ar lika jobbiga som vanligt, kanns det fantastiskt bra att vara tillsammans med Julia, pa andra sidan jorden med dessa harliga barn som vi jobbar med.
Precis i Max anda.
/Maja
Dessa dagar ar alltid lika jobbiga, varje ar.
Var historia
Efter att Max dog, mina foraldrars andra son som miste livet, startade vi en minnesfond genom SOS-Barnbyar. Under 9 ar anordnade vi och alla familjens vanner en stor auktion och loppmarknad en gang per for att dra in pengar till denna fond. En stor del av Harnosand var engagerad genom att skanka grejer till auktionen och genom att ropa in nya fynd.
Under dessa nio ar samlade vi in nastan en miljon kronor.
Max stora drom var att spela fotboll i Brasilien. Han var dessutom, bara 7 ar gammal, en pojke som brydde sig valdigt mycket om de som hade det samre. Flyktingarna pa nyheterna pa tv kunde fa bo i hans rum, sa han.
Vart forsta projekt genom SOS-Barnbyar blev darfor att bygga en fotbollsplan pa ett barnhem i Rio de Janeiro, Brasilien. "Campo de fùtbol de Max Eriksson".
Ett par ar senare akte vi dit och halsade pa. Fantastiskt att se dessa barn som trots deras brokiga bakgrund nu sag lyckliga ut.
Efter det har vi fortsatt med liknande projekt, fotbollsplaner och lekplatser, pa SOS-Barnbyars barnhem i hela varlden. Vi har halsat pa pa 4 av dem, senast i Kambodja for tva ar sedan.
Aven om jag tankt pa volontarjobb anda sedan gymnasiet, kande jag dar i Kambodja att tva dagar inte ar tillrackligt med dessa barn.
Nar jag nu fick mojlighet att ta tjanstledigt och Julia precis tagit studenten var det sa sjalvklart att vi skulle gora detta tillsammans.
Vi undersokte mojligheterna att aka genom SOS-Barnbyar och hade mojligheten att aka till Brasilien.
Valet foll anda pa Peru, av tva anledningar:
* Vi ville ha ett spansktalande land for att kunna anvanda den lilla spanska vi fortfarande minns och lara oss pa nytt for att faktiskt kunna kommunicera med de barn vi jobbar med.
* For 31 ar sedan reste pappa runt i Sydamerika nar han bestamde sig for att stanna ett helt ar och jobba som volontar i Lima. Kanns haftigt att folja i hans fotspar. Nar familjen kommer om nagra veckor och vi ska resa runt kommer vi sjalvklart besoka hans gamla arbetsplats.
Trots att dessa dagar ar lika jobbiga som vanligt, kanns det fantastiskt bra att vara tillsammans med Julia, pa andra sidan jorden med dessa harliga barn som vi jobbar med.
Precis i Max anda.
/Maja
Loppor
Att aka collectivo (liten minibuss-taxi) mellan Calca och Cusco ar inte helt riskfritt. Framfor allt inte om du ar en loppa. Haromdagen dunsade jag rakt ner pa det sate dar lopporna tydligen redan satt. De hamnades med att bita mig over halva ryggen. Det kliar som fasen!
Hoppas bara att de inte valda att bosatta sig i mina klader oxa. Det visar sig.
/Maja
Hoppas bara att de inte valda att bosatta sig i mina klader oxa. Det visar sig.
/Maja
Igar, torsdag, hade vi foraldramotet som vi har jobbat efter sa lange! Vi bjod alltsa in en tandlakare, skrev ut material om tandborstning som vi gav till foraldrarna. Vi sjong varan egenskriva tandborstningssang med alla 112 barn som aven spelade pa sina egenhandigt gjorda marackaser. Det blev lite kaos nar alla barn skrek en egen version av sangen, men jag tror anda att foraldrarna uppskattade det!
Vi ar otroligt nojda med hur det blev. Foraldrarna verkade valdigt intresserade och hade mycket fragor. Vi hoppas verkligen att de tar till sig och ser till att barnen borstar tanderna hemma!
Det ar tillfallen som dessa som vi kanner att det vi gor faktiskt gor nytta! Och nar till och med de andra volontarerna sager "ja vi har ju inte gjort lika mycket och nobla grejer som er men.." da kanner vi att all slit och stress ar vart modan!
 |
Bjod pa gofika dagen till ara. |
/Julia
måndag 21 november 2011
En historia om att duscha i Peru.
Att duscha har numera blivit mer som ett maste, nagot man garna skjuter upp sa lange som mojligt och inget man njuter av.
Jag ska forklara varfor.
Eftersom vi ar 12 personer som delar toa vill vi inte nudda golvet (eller egentligen nagot annat ipa toaletten for den delen..) med vara nakna fotter, vilket kan vara svart nar man ska ta sig in och ur en dusch. Nar vi val star i duschen har vi tva lagen att valja mellan: antingen ha pa hog effekt och fa vatten over hela kroppen. Kallt vatten. Eller om vi vill ha varmt vatten far vi valja att ha pa valdigt lag effekt med hett vatten som strilar langsamt ner for hjassan.
Sedan, eftersom toaletten ar belagen pa deras "uteplats" ar det olampligt om vi springer upp till vart rum i bara handduk, sa vi maste alltsa forsoka torka oss och kla pa oss, utan att nudda golv (eller vaggar, eller annan "interior"). Vi har inte heller nagon avlastningsplats att lagga vara klader. Det finns bara en toastol, ett handfat och en krok tillgangligt.
Min senaste upptackt ar att vattnet ger elektriska stotar. Sa numera duschar jag aven i panik.
Jag ska forklara varfor.
Eftersom vi ar 12 personer som delar toa vill vi inte nudda golvet (eller egentligen nagot annat ipa toaletten for den delen..) med vara nakna fotter, vilket kan vara svart nar man ska ta sig in och ur en dusch. Nar vi val star i duschen har vi tva lagen att valja mellan: antingen ha pa hog effekt och fa vatten over hela kroppen. Kallt vatten. Eller om vi vill ha varmt vatten far vi valja att ha pa valdigt lag effekt med hett vatten som strilar langsamt ner for hjassan.
Sedan, eftersom toaletten ar belagen pa deras "uteplats" ar det olampligt om vi springer upp till vart rum i bara handduk, sa vi maste alltsa forsoka torka oss och kla pa oss, utan att nudda golv (eller vaggar, eller annan "interior"). Vi har inte heller nagon avlastningsplats att lagga vara klader. Det finns bara en toastol, ett handfat och en krok tillgangligt.
Min senaste upptackt ar att vattnet ger elektriska stotar. Sa numera duschar jag aven i panik.
 |
| Det harliga stromforande munstycket. |
/Julia
Busy day.
Varit och handlat presenter i Cusco.
Skickat hem 7 kilo filtar, halsdukar, ponchojackor och mossor av alpacka-ull.
Kopt nya glasogon at Julia eftersom hennes har gatt sonder.
Letat fotbollsnat i halva Cusco.
Och sist men inte minst. Hittat det enda stallet hittills dar vi kan fa en riktigt god kopp kaffe!
Ovanligt fint inne pa restaurangen.
Gissa restaurang :)
Thank God for McDonalds!
/Maja
Skickat hem 7 kilo filtar, halsdukar, ponchojackor och mossor av alpacka-ull.
Kopt nya glasogon at Julia eftersom hennes har gatt sonder.
Letat fotbollsnat i halva Cusco.
Och sist men inte minst. Hittat det enda stallet hittills dar vi kan fa en riktigt god kopp kaffe!
Ovanligt fint inne pa restaurangen.
Gissa restaurang :)
 |
| Fin inredning i peruansk stil :) |
 |
| Utsikten over Plaza de las armas i Cusco. |
 |
| Listat ut det an? |
 |
| Schysst entre. |
 |
| Kaffe och McFlurry Snickers. Sjukt gott. |
Thank God for McDonalds!
/Maja
Sondag
Igar var en lugn dag. Framfor allt for att man inte kan hitta pa sa mycket de dgar vi gjort planer med familjen. Da ar det mest att sitta och vanta pa att vi ska ta tag i de planer vi gjort, vilket ofta ar en timme efter den tiden vi har bestamt. Vi blir tokiga pa detta "mañana mañana"!
Pa formiddagen gick vi upp pa ett av bergen varifran man har fantastisk utsikt over hela Calca.
"Virre", en av var trognaste lasare, har suttit pa Google Earth och letat reda pa Calca.
Se lanken http://www.google.com/earth/index.html
Han har till och med hittat att han kan folja vara utflykter och se hur langt vi akt.
Sa om vi nagongang ar vilse vet vi vem vi ska ringa!
Tack for tipset Virre!
Pa eftermiddagen akte vi allihopa till Pisac till ett stalle kant for sina smarriga empanadas. Mysigt med en familjeutflykt!
/Maja
Pa formiddagen gick vi upp pa ett av bergen varifran man har fantastisk utsikt over hela Calca.
"Virre", en av var trognaste lasare, har suttit pa Google Earth och letat reda pa Calca.
Se lanken http://www.google.com/earth/index.html
Han har till och med hittat att han kan folja vara utflykter och se hur langt vi akt.
Sa om vi nagongang ar vilse vet vi vem vi ska ringa!
Tack for tipset Virre!
 |
| Utsikt over Calca dar vi bor. |
 |
| Utsikt over Calca. Vid den roda rutan bor vi och vid den blaa jobbar vi. |
 |
| Hogst upp pa berget finns detta lilla hus. |
 |
| Resultatet av en av de brander i bergen som vi berattade om tidigare. I detta fall var det busiga ungdomar som tyckte att det skulle vara kul att elda och som akte fast for detta. |
Pa eftermiddagen akte vi allihopa till Pisac till ett stalle kant for sina smarriga empanadas. Mysigt med en familjeutflykt!
 |
| 9 av 12 familjemedlemmar pa utflykt. Fantastiska empanadas! |
 |
| Josè och Edmundo. |
 |
| Detta fancy hus har de pa denna restaurant byggt at marsvinen!? Som de ju anda snart ska ata upp... |
söndag 20 november 2011
cirkus
I fredags var vi pa Cirkus med alla barn. De var tvugna att betala 3 soles var (ca 8 kr) for intradet. Darfor var inte alla barn dar, antagligen de som inte kunde betala. Riktigt trist, uppskattar lagen att skolan i Sverige inte far kosta nagot!
Nar barnen sedan hade stallt upp sig i led med sina klasser fick lararna ga och peka ut de som inte hade betalat, man riktigt sag hur deras sma hjartan brast! Sa jag och Maja valde att betala denna lilla summa for de nio barn som var pavag att bli hemskickade, sa att alla som hade kommit dit den dagen skulle fa folja med. Kandes fint att den lilla garningen gjorde barnen sa glada!
Dessa tva brakpojkar ville halla Maja i handen! Vad hande?
/Julia
fredag 18 november 2011
Barns rattigheter
Denna vecka har vi pa daghemmet jobbat en del med barns rattigheter.
Igar gick vi ut pa gator och torg med fina plakat for att visa hur viktigt detta ar.
/Maja
Igar gick vi ut pa gator och torg med fina plakat for att visa hur viktigt detta ar.
/Maja
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)