En historia om att duscha i Peru.

Att duscha har numera blivit mer som ett maste, nagot man garna skjuter upp sa lange som mojligt och inget man njuter av.

Jag ska forklara varfor.

Eftersom vi ar 12 personer som delar toa vill vi inte nudda golvet (eller egentligen nagot annat ipa toaletten for den delen..) med vara nakna fotter, vilket kan vara svart nar man ska ta sig in och ur en dusch. Nar vi val star i duschen har vi tva lagen att valja mellan: antingen ha pa hog effekt och fa vatten over hela kroppen. Kallt vatten. Eller om vi vill ha varmt vatten far vi valja att ha pa valdigt lag effekt med hett vatten som strilar langsamt ner for hjassan.

Sedan, eftersom toaletten ar belagen pa deras "uteplats" ar det olampligt om vi springer upp till vart rum i bara handduk, sa vi maste alltsa forsoka torka oss och kla pa oss, utan att nudda golv (eller vaggar, eller annan "interior"). Vi har inte heller nagon avlastningsplats att lagga vara klader. Det finns bara en toastol, ett handfat och en krok tillgangligt.

Min senaste upptackt ar att vattnet ger elektriska stotar. Sa numera duschar jag aven i panik.

Det harliga stromforande munstycket.

/Julia