Mot djungeln

Nu sitter vi på flygplatsen med WiFi på iPaden och har nästan glömt bort hur man skriverr med å, ä, ö. Förmodligen sista inlägget på en vecka. Skulle inte tro att vi kommer hitta allt för mycket WiFi i Amazonas :)

Igår var sista kvällen med majoriteten av de volontärer som vi umgåtts med de senaste två månaderna. Känns väldigt konstigt att många av dessa härliga människor kommer vi förmodligen aldrig mer träffa. Och de vi kommer träffa kommer vara möten i helt andra situationer än den vi är i nu. Det vi haft här kommer aldrig mer vara.
Vi har träffat så många som gör så otroligt mycket bra:
Isabel som jobbar på dessa väldigt fattiga små dagis i bergen, pronoi's. Hon har målat om i flera av dessa daghem och lärt dessa barn om hygien. Hon har borstat deras tänder och tvättat deras hår.
Maja från Danmark och Sofie från England jobbar på en skola med utvecklingsstörda ungdomar. Där stannar de tills de är 21 år innan de får hjälp med ett jobb. En av "ungdomarna" där är dock 31 år. Han trivs så bra och hans syster har haft råd att betala för honom så han har fått vara kvar. De jobbar mycket bland annat med att lära sig färgerna och alfabetet. Efter att ha tränat på detta under flera månader pekade de en dag på bokstaven A och frågade 31-åringen (vars namn börjar på A) vilken bokstav det var. Han tänkte en lång stund innan han klappade Sofie på knät och så "Fröken, det är inte viktigt." :)
Två av barnen på denna skola behöver opereras. En 12-årig pojke har ett stort hål i sitt hjärta och har enligt läkare bara 8 år kvar att leva om han inte får sin operation. En annan pojke behöver undersöka och förmodligen operera hjärnan. Föräldrarna var oerhört tacksamma för all hjälp de kunde tänkas få och sa att de självklart vill kunna operera sina barn om det bara är möjligt. Maja och Sofie har från sina familjer och vänner i Danmark och England samlat ihop pengar som ska täcka resa till och från Lima, boende där, undersökningar och operationer för dessa barn. Alla pengar finns och det enda som saknas är en underskrift på ett papper när nu båda barnens pappor backar. Förmodligen till viss del av rädsla men framför allt bara av nonchalans. De förnekar helt enkelt att deras barn behöver opereras. Sofie som är läkarstudent har tagit fram material till föräldrarna vars pojke har ett hål i hjärtat där hon förklarar med text och bilder hur detta kommer utvecklas om han inte får en operation. Mamman var chockad när hon såg detta och insåg att om hennes pojke ska överleva är denna operation avgörande. Pappan vill inte ens titta på papperna. Så otroligt tragiskt. Hur många chanser kommer de få att få dessa operationer betalda?! Man vill bara gråta. När vi kommer tillbaka från djungeln ska vi hälsa på på denna skola.
Förra helgen träffade vi även Emma från Härnösand! Hon och hennes kompis Sara är här genom en annan organisation och bor i Cusco. De jobbar med barn mellan ca 4-16 år. Många av dem kommer till detta center efter skolan för att de helt enkelt inte har någon annanstans att gå. Hemma finns det ingen. flera av dessa barn har inte ens möjlighet att gå i skolan och dessa barn får undervisning på detta center. Så oerhört trasiga barn och ungdomar utan någon som helst trygghet i vardagen. Låter som ett fantastiskt ställa att hjälpa till på. Vi satt länge och filade med Emma och även om vi aldrig setts förr så har vi så otroligt mycket att prata om. Vi har alla dessa uppleverser att dela som är så svårt att förklara överr en blogg. Väldigt lusitigt att träffa en Härnösandsbo här på andra sidan jorden! Dessutom en som vi aldrig sett förut, kan ju inte finns så många kan man tycka :)

Hur som helst är vi i alla fall på väg till djungeln nu. Känns oerhört spännande och vi har egentligen ingen aning vad som väntar. Saknar redan mina busungar på dagiset som varit så stor del av vårt liv de två senaste månaderna. Känns bra att veta att vi ändå har ett par dagar kvar med dem när vi kommer tillbaka från djungeln.

/Maja