Forvantningar och mojligheter

Vi har pratat mycket om det har med forvantningar. Manga ganger nar vi har rest har vi traffat manniskor som, med vara matt har det sa mycket fattigare och sa mycket samre forutsattningar an vad vi har. Manga ganger ar anda dessa manniskor sa nojda med tillvaron.
I Sverige och den vardag vi vanligtvis lever ar det denna standiga jakt pa att bli lite mer framgangsrik eller lite mer lycklig. Aldrig vara nojd utan alltid strava efter att gora lite battre och lite mer. Hela tiden "uppna naganting" och "komma nagon vart". Och vi har sa manga mojligheter och val. For manga av oss ar framtiden hur bred som helst och manga ganger ar det kanske det som gor det sa svart att vara nojd? Att vi vet att det aven finns sa mycket annat att prova pa, uppleva och se.
Tank vad mycket planer man gor upp hela tiden, och jag vet hur besviken jag blir varje gang de inte slar in.
Och har i Peru har vi dom som inte har nagra mojligheter alls. De vet att de inte kommer kunna resa, ata pa restaurant eller kopa markesvaskor och det ar nojda med det. Och det ar ju inte sa att de inte vet att den varlden oxa existerar. Manga tv-program har i Peru ar ju hur flashiga som helst med varsta lyxinredningen och lyxbilar. I andra lander finns det ju kanske de som inte vet vad som finns att sakna, men har gor det ju verkligen det. Speciellt med alla volontarer med fina kameror och som pratar om olika resor de gjort m.m. Det ar klart att de forstar att de i jamforelse med det ar "fattiga".
Manga har vet inte ens om de kan kopa mat nasta vecka. Och jag oroar mig over vad jag ska ha pa mig pa nyar!?
I bergen har kan det bli bra manga minusgrader. Har klar man pa sig och eldar i spisen. Har finns inga element och duntacken. Under vintern fryser folk ihjal bara nagra mil fran dar vi nu bor!
Jamfort med oss har de sa lite. Men sa tillfreds med det. Det tycker jag ar valdigt stort och jag och de flesta vasterlanningar har mycket att lara.

Haromdagen nar vi kom tillbaka fran daghemmet satt Geny (ett av barnen i familjen dar vi bor) och skrev ett brev till tomten. Hon laste hogt for mig och det lat ungefar:
"Kara tomten,
Jag onskar mig lycka och att jag och min mamma far vara friska.
Jag onskar att du vaktar over min alskade mamma sa att ingenting hander henne.
Hjalp mig att vara en duktig student.
Och sa onskar jag mig ett nytt kladesplagg for jag har vuxit ur nastan allt."
Hon ar 11 ar! Hur sag min onskelista ut nar jag var 11? Den var nog tva fulla A4-sidor full med bara prylar.
Det ar sa stor skillnad mot den vardag vi upplever hemma i vanliga fall och man far verkligen perspektiv pa vad som ar viktigt. Men det ar ratt svart att komma hem och saga, "ja men vi kan atminstone dricka vatten direkt ur kranen", "Vilken lyx att ha varmvatten" eller "tank att vi har mojligheten att faktiskt fa ata proteiner i helgen!" (ja vi tanker faktisk sa aven om de dar proteinerna lyser med sin franvaro aven pa helgen har!) utan att andra tycker att man ar total pain in the ass.

Sa manga ganger som man helt glommer att stanna upp. Jag vet, jag ar bedrovligt dalig pa det.
Men har kan jag verkligen stanna upp har i de konstigaste ogonblicken. Som haromdagen nar vi akte 27 pers i en minibuss for 12 pers, med alla konstiga lukter (las: ackliga lukter) och denna fantastiska utsikt och bara kanna total harmoni (Later flummigt men na, jag har inte tuggat kokablad!).
Min gamla chef pratade ofta om att "dricka te nar jag dricker te" vilket jag tycker ar ett ganska bra uttryck!
Hade en lang mailkonversation med kara Ida om detta. Hon har oxa rest mycket och ar kanske den utanfor familjen som nog forstar mest vad vi gar igenom har. Hon har varit i manga liknande situationer.
Hon skrev "Happiness is not a destination. It is a way of life" och "För varje punkt vi passerar i livet blir förväntan på framtiden endast drömmar i det förflutna". Sa sant. Men hur ofta stannar vi upp och tanker sa?

Oj vad detta inlagg blev djupt. Kan det ha att gora med att denna veckas alla jobbiga datum?

/Maja